Freak

Du tog min hand. Sa att allt skulle bli bra. Jag gav dig en del av mitt hjärta. Det brann mer än någonsin i dina varsamma händer. Bultade. Jag vande mig snabbt vid att det var du som fick mig orkar stå upp, orka andas, orka leva. Men du kastade biten jag gav dig i marken. Mitt hjärta slutade fungera, fick svårt att andas. Det blev svart. 
Jag hittade aldrig den delen av mitt hjärta igen. Det kommer alltid finnas ett tomrum. 
Kanske kan mitt hjärta, någon dag, någon gång, lära sig att slå som vanligt. Att klara sig utan att du tar hand om biten som inte längre existerar.
 
Jag saknar dig.
Jag kanske till och med älskar dig. Men det vore ju dumt.
 

Kommentera här: