Hela packet

Jag tänkte skriva ett inlägg om hur det hela tiden känns som att jag går och väntar på saker och ting. Jag väntar på att allt ska bli bra. Jag väntar på att allt ska lösa sig. Jag väntar på bättre tider utan att se en enda sekund av dem. Ibland (ganska ofta) känns det som att jag bara går och väntar på att vakna upp. Att slippa vara med i detta. Jag vet inte. Jag bara är. 
 
Men, istället för att försöka förklara det där så kom jag och tänka på att jag faktiskt känt såhär sedan jag gick i kanske sexan? Den här jävla väntan. Jag säger inte att jag mått såhär dåligt sedan sexan. Men det var då alltid började. Tror jag. Jag vet inte. Så. Sju år i en mardröm som jag varje dag hoppas att vakna upp från? Hm.. Värt liv.

Kommentera här: