superbas

Hela världen snurrar runt. Jag har tappat fotfästet. Men det gör ingenting. Min bästa vän står bredvid mig, inom oss spökar alla de olagliga monstren. Två meter framför mig står han. De andra drar i mig, skriker åt mig att gå fram. Men jag har glömt av hur man rör sig, hjärtat har stannat och jag har slutat andas. Står och stirrar, vet inte om jag ler eller gråter, men jag vänder mig om och går med snabba steg därifrån innan hela världen exploderar. Ljuden runt omkring mig hörs snart igen. "Träffade ni dem?!" "Vad sa du till honom?!". Finner inte rösten, står en bit bort från alla frågor. Jag stirrar förvirrat på alla som ivrigt skriker ur sig alla sina frågor. Kan inte göra annat än stå still, hela kroppen skakar och jag förstår inte hur jag smidigt ska ta mig förbi folkmassan som sitter samlad framför scenen. Min bästa vän blir tvungen att ta mig i armen och leda min väg framåt till våra platser. Väl framme står jag bara där, stirrar ut i intet, kroppen har ännu inte slutat skaka, jag börjar skippa efter luft och känner en tår rulla ner över min kind. En utav alla de som skrikit ur sig sina frågor lägger armarna om mig och tårarna blir fler och fler.
Världen är sjuk i huvudet, men det är jag också.

Kommentarer:

1 Mimi:

skriven

Uppdatera! Älskar din blogg!

Kommentera här: