___________________________

Jag vet att hösten ofta för med sig dessa tankar och känslor i mitt psyke. Den enda skillnaden är att denna gången gör det mig livrädd. Jag kan denna gången gå längre än vad jag egentligen vill. Jag romantiserar om misären. Det är den jag söker. Den eviga misären. Blod. Tårar. Jag vill sitta under en fläkt och röka mängder med cigaretter. Jag vill vara sådär smal. Jag vill bo i en halvsunkig lägenhet bland ölburkar och fimpglas. Jag vill sova på dagen och vara vaken på natten. Jag romantiserar om att vara den psykiskt störda. Jag romantiserar om de vita väggarna inne på Sahlgrenska. Jag romantiserar om misären. Det är den jag söker. Den eviga misären. Den eviga misären i höstmörker och regn. Jag vill vingla runt på Göteborgs gator och vara den som folk skakar på huvudet åt. Jag vet inte hur jag ska göra för att få dessa jävla tankar att försvinna. Kanske borde jag säga det till psykologen, men vad hade det gjort för skillnad? Hon hade inte förstått. Den enda som förstår dessa tankar och känslor är min bästa vän och hon är flera mil härifrån. Jag saknar sättet jag levde på för tre årsedan. Bland cigaretter, rödvin, svarta kläder, knark och så vidare. Skillnanden denna gången är, som sagt, att jag vet inte hur långt jag är kapabel till att ta det. Denna gången kanske gräset blir utbytt till kokain. Rödvinet blir ersatt av vodka. Ett cigarettpaket om dagen blir till tre eller fler. Rakbladet i handen blir denna gången en kökskniv. Jag måste andas. Jag måste andas. Ut och in. Andas. Ut och in. Andas. Andas. Det är bara en fas du går igenom precis innan höstmörkret lägger sig över staden. Du kommer inte göra någonting dumt. Du är väl medveten om att det inte kommer hjälpa någonting. Det kommer bara ställa till problem. Du kommer förstöra för de människor du älskar mest. De kommer oroa sig och det är det sista du vill. Eller hur? Precis.