Art

Skriv inläggstext 

Jag tar Oskar i handen och våra ben bär oss mot Härlanda. Att bo tio minuter ifrån en sjö och skog är någonting vi försöker ta nytta av, men ofta, för ofta, glömmer vi av mycket vi trivs i skogen, vid vattnet som slår mot bryggan. Solen står högt på himlen, det är årets varmaste dag. Barnens skratt ekar över sjön, engångsgrillarna luktar sommar och fåglarna äter upp de matresterna som hamnat på marken. Vi stannar tills solen gått ner bakom trädtopparna på andra sidan sjön. Snart har två år gått och jag är mer nykär än någonsin, fortfarande.

What.

Livet är så himla jobbigt och och lätt på samma gång, vet inte riktigt på vilka/vilken känsla jag ska luta mig på. 

Detta har jag gjort hur som helst:

Måste hända

Alla små tankar växer sig stora till en åskstorm, de går inte längre att förklara på ett vettigt vis.
På med masken eller svälja stoltheten?
Jag är så glad att jag har er. 
Ner med garden.
Gråt.
Allting svämmar över.
Det är okej.
Det är okej.