starships

Kan inte andas. Får ingen luft. Väggarna närmar sig i rask takt. Kvävs. Behöver luft, behöver få andas. Springer ut på gården. Klockan är två och hela denna delen av staden sover. Barnfamiljer. Stjärnorna skimrar på himlen. Men det hjälper inte. Allting snurrar. Kvävs. Faller ihop på asfalten men känner inte smärtan i knäna då de når asfalten. Rullar ograciöst över på rygg. Jag har bara en t-shirt på mig, men kylan stör mig inte. Kanske skulle den hjälpt. Svettas. Kommer inte ihåg hur man rör sig. Ligger kvar där, på rygg med blicken riktad mot himlen. Ensam. Kvävd. Om någon såg mig nu skulle de tagit in mig på psykhem. Men jag låter ingen förstå, för vem skulle egentligen förstå hur man kan vara såhär vilsen i sig själv, när inte ens jag själv förstår.