Vilse

Livet är egentligen ganska fint. Jag har de finaste vännerna man kan tänka sig, på riktigt. Jag önskade att jag kunde ta ner alla stjärnor på himlen och ge till var och en. Jag önskade att jag var så mycket mer för er, men det är jag inte, men kanske duger jag precis som jag är ändå. Kanske borde man stanna upp och andas ett tag, låta sig själv må lite bra. Tänka på allt fint runtomkring en. Denna veckan har jag druckit lite för mycket öl, missat lite för många lektioner, gjort slut på lite för mycket pengar. Men det är okej, jag ska ta tag i saker och ting, jag måste bara få må lite bra ett tag. Jag har somnat med dina armar runt mig tre nätter på en vecka, och jag har vaknat av dina läppar mot min nacke. Det börjar bli dags att släppa oron, att lita på att det kanske faktiskt är såpass bra att du är kär i mig. Det kanske är min tur att få känna lite lycka. Ja. Men vad fan, det är på tiden. Du är den vackraste människan jag vet och du väljer att hålla min hand och kyssa mina läppar, jag kanske inte är så dålig ändå.

Rock'n'roll blåa ögon

Du sitter mittemot mig och säger att du inte vill att vi ska höras under helgen och att vi får se sen. Du säger att du måste bestämma dig, att du måste veta om du ska berätta för henne att du träffat någon ny och att det kommer betyda att det mellan dig och mig kommer bli på riktigt. Sedan lägger du dig i min famn. Du kysser mig. Du håller om mig. Du säger att du tycker om mig. Men du vill inte höras i helgen och när vi skiljs åt på morgonen är jag beredd på att vi kanske aldrig hörs igen, tacksam för det fina jag haft tillsammans med dig. Det går en halvtimme och sedan får jag ett sms från dig. Du skriver att jag ska lyssna på rock'n'roll blåa ögon. Du skriver att du gör det, att du inte orkar bry dig om att du är klyschig. Du skriver att den passade perfekt. Du skriver ett citat från låten, "kanske världen förstår oss denna gången". Jag bryr mig inte om att svara. Inte nu. Några minuter går och sedan ringer du och jag svarar. Du frågar om allt är okej. Du frågar vad jag gör. Jag frågar vad som hände med att vi inte skulle höras. Du svarar att du inte kunde låta bli. Vi pratar ett tag och fem minuter efter att vi har lagt på skickar jag ett sms och frågar om du kommit hem än. Du svarar att du lagar mat. Du skriver att du vill laga middag till mig någon gång. Du skriver att du vill laga middag till mig och min mamma. Du skriver att du vill träffa min mamma. 
 
När tiden är rätt ska jag plocka upp dig 
och ta dig långt härifrån. 
Du sätter höstsolen i eld. 
Jag vill se dom där skyarna igen.
Jag vill försöka igen.
Den här gången kanske världen 
förstår oss.
 
Jag är förvirrad.
Kan någon själ som läser denna blogg svara på vad han vill? Kan någon svara på om han tycker om mig? Kan någon svara på om det finns en chans att vi blir ett par?

Waiting for you

Denna bloggen börjar ju bli jävligt tråkig.
Jag har en orkan av olika känslor inom mig.
Fast känner mig ändå bekväm med att inte veta vad "vi" är.
Typ. Ibland.
Samtidigt som jag vill springa till dig och säga att jag vill vara bara din.
Men det "vi" har nu är fint och jag tänker icke förstöra det.
Finner inga ord för hur skoltrött jag är heller.
Och har ingen inspiration riktigt.
Orkar inte skriva ett cv.
Är förvirrad när det gäller det mesta.
Men mår ändå ganska bra.
Mellanmjölk.