___________________________

Jag vill sparka dig, jag vill slå dig i ansiktet, jag vill spotta på dig, jag vill skrika att jag hatar dig. 

Jag är fruktansvärt jävla förbannad. Förbannad och arg över att du inte förstår, för det tror jag verkligen inte du gör. Jag tror inte att du förstår att jag ligger hemma i fosterställning och skippar efter luft samtidigt som min mamma ligger och klappar på mig och frågar vad hon kan göra. Jag tror inte du förstår att jag går iväg på släktträffar och bryter ihop för att jag önskar att du var där. Att du var där och att du var min. Men nej. Jag tror inte du förstår att jag aldrig tidigare var en sådan som grät, nu gör jag det jämt och ständigt, hela tiden. För jag har förlorat det finaste jag någonsin haft. Jag tror inte heller att du tror på mina ord när jag säger att jag älskar dig mest av allt i hela världen. Jag tror inte att du förstår att jag är rädd för att gå utanför dörren för att möta verkligheten. Jag tror inte att du förstår att jag inte kommer kunna fira jul i år för det enda jag kommer tänka på är att jag egentligen skulle firat den med dig. Jag tror inte du förstår att jag istället kommer ligga hemma och bli tröstad av en mamma som bara vill ha lite frid och fröjd. Jag tror inte att du förstår att jag varje natt vaknar upp kallsvettig och gråter för att jag drömt om oss. Jag tror inte du förstår hur jävla rädd jag är för att inse att det aldrig kommer bli vi igen, därför låtsas jag som ingenting och sätter på mig en mask. Jag vill inte inse. Jag vill inte veta hur ont det kommer göra. 

 

Jag hatar dig för att du inte älskar mig.

Jag hatar dig för att jag älskar dig så mycket att det inte går och bära.

 

Och jag hatar livet för jag vet att jag inte kommer få spendera det med dig.