17 år

"Var det din pojkvän som var här?".
De kollade puls och tog blodprover.
Underlaget var hårt, väggarna vita, iskalla rum.
Jag minns hur jag stolt tittade upp på personalen.
Jag log och sträckte på mig.
"Ja."
Jag var stoltast i världen.
 
Men det var då det.
Det är konstigt att man kan längta tillbaka till byggnaden som är helvetet på jorden. Men jag saknar när du kom dit och höll om mig, när du fällde en tår och sa att du älskade mig. När du bara satt där och höll mig sällskap trots att du egentligen mådde så jävla dåligt du också. Men du var där för mig. Och det du skrev till mig finns kvar i boken jag alltid bär med mig.
 
"Glöm inte att du kanske
älskar dig själv.
Och glöm inte att
jag älskar dig.
Allt måste gå över,
för det är dig jag behöver."

Kommentera här: