___________________________

Jag tappar bort mig själv mer och mer för varje steg jag tar. Jag sjunker längre och längre in i mig själv och jag är så jävla rädd. Jag är uppriktigt sagt livrädd. Jag känner så väl igen detta, tomheten som långsamt smyger sig på, likgiltigheten. Jag vill inte hamna där igen och hur förklarar jag för läkare och så vidare hur jag mår? Försöker få luft men det finns liksom inget utrymme. Alla tankar tar upp alla plats, och de är så fruktansvärt många denna gången, på samma gång. Mitt huvud går på högvarv, tusen olika tankar dyker upp bara av att se en gatusten eller liknande. Det är förmycket. Jag försöker hålla huvudet på plats, slår mig i tinningen som för att få ordning i det lilla huvudet. Jag tappar greppet helt. Denna dagen har varit en mardröm och monstret i mardrömmen var jag själv. Nu hoppas jag bara på att vakna upp till en bättre dag, annars vet jag vart jag borde åka imorgon, men det vill jag inte. Jag är så jävla rädd.