___________________________

Från och med idag kommer det första jag blir påmind om på morgonen vara att jag är psykiskt störd. Att jag inte klarar mig utan hjälp. Att jag inte var tillräckligt stark. Dessutom kommer den närmsta månader bestå av illamående, yrsel och mer ångest än vanligt. Jag kan ju inte direkt påstå att jag ser fram emot detta, men det finns en sak jag ser fram emot och det är att efter en månad förhoppningsvis vara såpass stabil att jag orkar igen. Att jag orkar finnas där för folk jag älskar, att jag orkar umgås, att jag orkar skratta. Men just nu går det inte riktigt att se så positivt på det hela när mitt hjärta bara slår fortare och fortare och maten i magen vill mer och mer komma upp igen.