Tunt som ett löfte

De sa att det skulle bli bättre,
att det skulle gå över,
att det skulle bli bättre när våren kom.
Tiden läker alla sår sa dem. 
 
Jag kan inte påstå att varje dag är ett helvete, vissa dagar är enklare än andra. Vissa dagar kan jag skratta och känna att jag har all ork i världen, att jag kan, att jag orkar, att jag vill. Men så är det dessa dagar som idag då kroppen skakar, hjärtat slår i otakt, allting gör ont och allting känns så jävla värdelöst, meningslöst. De dagarna är ett helvete och det är svårare än man tror att då tänka "du har haft sådana här dagar innan, det går över". För i just den studen så vill man inte mer, man orkar inte bära på den tunga jävla smärtan, ångesten, mörkret, sorgen och meningslösheten som man känner. Idag är en sådan dag, en sådan dag då jag är rädd att jag inte kommer orka kämpa emot, då varje andetag egentligen är ett mirakel.
Jag är medveten om att alla har dåliga dagar, de dåliga dagarna är nyttiga, de gör oss människor starka, de får oss att uppskatta glädje när den väl kommer och jag skulle tycka att ett liv då man aldrig mådde mer eller mindre än okej var ett jävligt tråkigt liv. Kanske borde jag vara tacksam för dessa dåliga dagar. Ibland blir de bara så fruktansvärt jävla tunga att bära, rädslan av att inte klara mig ur känslan och ångesten blir ett faktum. Tänk när den dagen kommer, om den dagen kommer? Dagen då jag inte klarar mer, när jag tycker att jag kämpat tillräckligt, dagen då jag ger upp. Hade jag ångrat mig då eller hade det varit en lättnad att slippa vara med om livet och all smärta, men även glädje, det innehåller?

Kommentera här: